#Blogg100 Det här med att få med sig kameran…

Glömde helt bort att ta med mig kameran idag, fast jag var ute på intressant äventyr. Det måste jag bli bra på, att komma ihåg kameran. Stötte på en hel del potentiella motiv idag. Lite kul att man ser motiv fast kameran inte är med… 

Min son, Isak 12år, har skrivit ett viktigt inlägg om att man peppa varandra:

Hej, för ett tag sen skrev jag en krönika om cigaretter och skräp.
Men nu tänkte jag skriva om något helt annat och viktigare (enligt mig) och det är: När folk brukar klaga på en när den gör ett fel.
Det här är för mig några av de taskiga saker man kan säga, även om man säger olika saker så är det fortfarande att klaga.

Jag förstår verkligen inte hur ni tänker? Alltså va? Vad vill ni ge ut liksom? Era lagkamrater kommer inte bli bättre för era kommentarer som ni verkligen måste säga för att såra andra… Dom blir bara ledsna och känner att dom är dåliga på sporten som man spelar för att ha kul och inte bli ledsen!
Det blir sååå mycket bättre om man bara kan peppa andra eller säga en fin kommentar. t.ex. ”Det är synd ”namn” nästa gång så lyckas du”
Eller ”Det gör ingenting, vi alla gör misstag”. Då får spelaren fortfarande lust med att spela istället för att den ska börja spela dåligare och vara ledsen.

Och ALLA vet att proffs gör misstag. Zlatan gör jättemånga misstag, Ronaldo, Messi, Neymar och alla andra fotbollsspelare. Ibland så gnäller/klagar personer när någon inte passar bollen till dom, herregud… 1. Ni kan göra er tydliga bättre. 2. Ibland kanske spelaren som har bollen vill dribbla eller finta och ha kul. Man behöver inte alltid passa för att det är en lagsport. 3. MAN GÖR MISSTAG SÅ SLUTA GNÄLLA.

Det här var allt från mig idag. Det här vara LITE av det som man kan skriva om det här.

Vår första cache hittad!

Idag hittade Isak och jag vår första cache. Jag må vara (nästan) 42 men jag tyckte det var sjuuuuuukt spännande och kul!

Vi uppgradera vår app efter gårdagens geocacheande för vi insåg att man behöver premium för att kunna ha tillgång till alla cacher, de bra. Vi valde ut en idag med som ligger nära där vi bor. Det är en otroligt fin väg till området där cachen ligger och vi njöt av att vandra runt i skogen som ligger precis vid sjön, som nu är täckt av is. Överallt längs strandkanten så låg det nedfallna träd som bävrar gnagt ner. Vi kikade hela tiden på gps för att se var vi var i förhållande till cachen och Isak filmade en hel del (inspirerad av den norska killen från youtube som jag skrev om i förra inlägget). Isak håller på att klippa ihop filmerna i Imovie nu. 🙂

 

Plötsligt plingade det till i telefonen och det stod att NU var vi nära cachen så vi satte igång med att börja leta. Vi är ju helt nya på det här och vi hamnade då och då för långt bort och fick leta oss tillbaka igen, vi letade under plankor och på ställen som nu när vi vet hur en cache ser ut är lite småroligt att vi letade på. 🙂

Vi hade just sagt till varandra efter att ha läst några ledtrådar om cachen att vi INTE skulle ge upp när Isak utbrast: JAG HAR HITTAT DEN!

Det var SÅ kul att det var han som hittade den! Den låg väl gömd. Isak öppnade och det låg småsaker i lådan som andra som hittat cachen lagt dit. Vi lade ner en spelkula som vi hade med oss och så skrev vi några ord i loggboken som låg i lådan. Otroligt kul!

Isak ville direkt börja leta efter en till cache men jag bestämde att det fick vara bra för idag (tråkmamman). Vi kommer definitivt ge oss ut snart igen på nya äventyr!!

Geocaching

Min son har plötsligt börjat intressera sig för ”skatter” och tittar på en massa bland annat ett där en norsk kille letar efter historiska saker under marken  youtubeklipp (tryck här) . I ett avsnitt hittar han t.ex. gamla pistolkulor från något slag från 1700-talet. Jag tycker själv att det är väldigt spännande med skatter och gamla föremål. På vårt landställe, som är ett gammalt båtsmanstorp från början av 1700-talet, så hittade vi en massa saker när vi var små och det var alltid så himla spännande att fantisera om föremålens historia och kanske rentav försöka ta reda på vad det var vi hittat och hur gammalt det var etc.

Hur som helst så drogs jag med i sonens intresse och jag kände att jag ville att han också skulle få komma ut och leta skatt. Det enda jag kunde komma på var att ge sig ut på geocaching. Jag hittade den här sidan geocaching.se igår och vi gjorde ett konto och började kika efter cacher i närheten som vi kunde leta efter. Vi hittade en nära oss men det stod att den kan vara plundrad p.g.a. att många barn leker krig där (cachen skulle ligga vid ett gammalt fort från andra världskriget).

(En del av fortet)

Båda barnen blev väldigt exalterade och i morse packade vi en liten matsäck och begav oss ut. Promenaden till fortet ligger väldigt vackert nere vid vår sjö så bara promenaden i sig blev otroligt spännande!

 

När vi kom till fortet så fanns det ingen cach där men barnen var förberedda på att det skulle vara så, så det blev ingen större besvikelse. Däremot så ville de båda ge sig ut i morgon igen för att leta ny cach. Vi fick uppgradera appen till premium för att kunna få tillgång till alla cacher och vi hittade en perfekt som vi ska ge oss ut efter. 🙂

Hela tiden när vi var ute och letade efter vår cach så var 45% av min förskollärarhjärna inloggad också och jag började tänka på massor av olika saker som jag skulle kunna göra med barnen på jobbet med detta!

På twitter har några redan gett tips på vad de har gjort (tack för det <3) och  jag känner att jag måste sansa mig lite för att inte springa på och hafsa runt i något som kan bli så himla bra! Jag står precis i en uppstart av ny förskola så det finns en hel del annat jag måste pyssla med också men jag tror att det ska gå och kombinera ganska bra. 🙂

Ja, det var det enda jag ville skriva just nu, bara få ur mig lite energi för att inte explodera. 🙂 Nästa gång jag gör något med detta på min förskola så kommer jag blogga om det, håll ögonen öppna om ni är nyfikna och kom gärna med tips så länge. 🙂

 

 

Lucka 13 #Stafettjulkalendern2015

Hejsan! Glad Lucia på er! Det här är tredje året (har jag för mig) som jag är med i denna stafettjulkalender. Jag tycker att den är ett sådant otroligt bra initiativ och det har gett mig massor av bra tips för mig både privat och till jobbet på förskolan. I år har det varit lite svårt att välja vad jag ska skriva om. Jag har ett par böcker som jag skulle vilja tipsa om men jag tror att jag sparar på dem lite, dels för att en av dem just kommit ut och jag såg att det är helt slut på förlaget och en annan har ännu inte kommit ut på svenska utan finns bara på italienska.

Därför bidrar jag med ett blogginlägg som jag skrev för några veckor sedan. Det är en resedagbok från min studieresa jag gjorde till Reggio Emilia, därifrån vi hämtar inspiration i förskoleområdet där jag arbetar. Det ger så otroligt mycket att få inspiration från andra förskolor, kulturer, människor, böcker etc. och därför vill jag dela med mig av mitt inlägg och hoppas att ni blir sugna på att ge er ut för att inspireras av andra!

Här kan ni läsa blogginlägget 🙂

En liten resedagbok från Reggio Emilia

I förra veckan så åkte jag och 12 kollegor samt mina två chefer till Reggio Emilia i Italien på en studieresa. Tre av kollegorna är nya och ska tillsammans med mig och 3 andra kollegor från vårt förskoleområde starta upp en ny förskola som kommer tillhöra vår enhet. Det var även 6 andra kollegor med på resan, som ska fortsätta arbeta på de förskolor de är nu. Så syftet med resan var att vi ska lära känna varandra, hinna prata ihop oss en del inför uppstarten av nya förskolan, samt få massor av inspiration både vad gäller miljö, förhållningssätt, struktur och organisation m.m. Det är så otroligt mycket att ta in på en sådan här resa! Vår fantastiska guide och tolk; Monica Gandini http://www.gandiniguiding.com hade satt ihop en perfekt resa till oss. Den blev väldigt personlig och blev perfekt ihopsatt i balansen mellan studiebesök(teoretiska och praktiska) och samkväm.

Vi flög tidigt på måndag morgon och redan i taxin på väg ut till Arlanda klockan 3 på morgonen så var vi tvungna att bjuda på oss själva, det är inte lätt att vara sitt bästa jag så tidigt på morgonen men vi hade en riktigt trevlig färd på väg till flygplatsen.

Vi kom till Reggio Emilia strax efter lunch och inledde med att äta på Loris Malaguzzicentret. Det hade blivit ännu större och finare än sist jag var där för åtta år sedan. När vi ätit så satte vi oss och väntade på att en föreläsare skulle ta emot oss. Medan vi satt och väntade så kom Vea Vecchi förbi och hälsade på oss, hälsade oss välkomna och småpratade lite. Man blir så himla starstruck när man får vara nära dessa underbart kloka människor! Miljön hjälper liksom en själv att tänka klokare. 🙂

Föreläsningen var en övergripande introduktionsföreläsning om Reggio Emilia, väldigt bra start eftersom det var flera av oss som inte varit i Reggio förut samt flera av oss som var där för ganska länge sedan. Dessutom är det alltid intressant att lyssna på vad de har att säga. Det jag tog med mig mest från den föreläsningen är att:

• Vi måste bli bättre på att också visa upp oss pedagogers verksamhet
• Hur viktigt kulturen är för förskolan och samhället
• Att allt hör ihop och då behöver vi också jobba ihop! Pedagogik, ekonomi, politik etc
• Hur viktigt köket på förskolorna är
• Vilken slags förskola vill vi bjuda barnen på?
• Föräldrasamverkan

Jag skulle kunna skriva ett blogginlägg om var och en av dessa punkter, vilket jag också kanske kommer göra så småningom, men just nu får det bli så här lite ytligt. Jag vill bara skriva av mig och få lite perspektiv på allt jag varit med om.

Eftersom vår resa var skräddarsydd för oss så blev den väldigt personlig och vi kunde själva rikta frågor som var viktiga för oss och det vi står i, det kändes väldigt lyxigt. Man försöker att suga åt sig så mycket man bara kan av allt på en sådan här resa och självklart samlade jag på mig en massa inspiration från starten av nya förskolan men jag hade extra fokus på samverkan mellan/i kommunen och förskolorna och hela samhället, samt föräldrasamverkan. Detta är två frågor som ligger mig lite extra varmt om hjärtat just nu, jag tycker det är väldigt spännande och viktiga områden. kanske främst för att de är så komplexa och utmanande.

På tisdagen begav vi oss iväg med vår guide Monica på äventyr upp i bergen. Vår buss körde på små branta vägar i en nybliven nationalpark ”Parco Nazionale Appennino Tosco Emiliano” http://parcoappennino.it , som hela regionen tillsammans har kämpat för att få till under flera år. Otroligt vackra omgivningar! Lummiga berg men begynnande höstskrud, vackra forsar, underbara små hus och byar. Italienska landsbygden! Vårt mål för förmiddagen var den otroligt vackra och häpnadsväckande klippan Pietra di Bismantova http://www.reggioemiliameteo.it/webcam-pietrabismantova.php

 

Vid klippan så väntade en geolog och en parkarbetare på oss och berättade om nationalparken och om berget. Otroligt fascinerande! Sedan så frågade de om vi ville gå upp en bit på berget och det ville vi ju. Flera ggr frågade de om vi ville gå en liten bit till och till slut hade vi nästan nått toppen och då var det ju liksom dumt att börja vandra ner igen utan att ha varit längst upp så vi tog oss ända upp. Utsikten där uppe slog det mesta jag har sett i naturupplevelse.

 

Det var dessutom ett fantastiskt väder och solen stekte skönt på våra bleka kroppar. Det var en otroligt fin förmiddag vid hade vid berget, som egentligen inte var något berg utan en gammal sandbotten som stått någon helt annanstans för länge, länge sedan (om jag förstått det hela rätt).

Efter den otroliga vandringen upp och nerför berget så gick vi ner i en underbar dal och åt en helt enastående lunch i ett vackert gammalt hus. Vi fick in flera små gudomligt goda små rätter med god dryck till, en varmrätt och sedan efterrätt. Det var välbehövlig påfyllning i energidepåerna!

Tillbaka till vår buss och vi fortsatte färden bland de underbara bergen. Vi styrde mot stadsateljén ”Onda di onda” (eller ”Från våg till våg”) i staden Ligonchio  http://www.diondainonda.com som är en produkt av ett samarbete mellan Reggio children, kommunen, nationalparken och ett av de stora elbolagen, Enel, i regionen. Vattenverket är fortfarande igång och samtidigt har de gett stora utrymmen till stadseteljén dit familjer, skolor, förskolor m.fl. kan åka för att undersöka, utforska och experimentera med el och vatten på olika sätt.

De tre som tog emot oss på ”Onda di onda” var en naturvetare, en arkitekt och en konstnär som var och en och tillsammans hade viktiga roller i den otroliga ateljén.

De berättade om sitt arbete med ateljén och med alla som besöker den. Vi fick även själva gå lösa på allt som fanns att tillgå i ateljén och man bara rycktes med av allt och satte igång och undersöka hela stället. Vi fnissade lite efteråt hur vi på olika sätt tog oss an miljöerna. Jag t.ex. sprang omkring som en yr höna och scannade av hela stället och petade på precis allt innan jag kunde koppla av och börja fördjupa mig på ett ställe och lugnt och metodiskt beta av de olika områdena som fanns att utforska. Vi har alla olika strategier för saker och ting.

 

Det jag främst fick med mig från stadsateljén var:

• Den ständiga kopplingen mellan ute och inne
• Den otroliga miljön som väckte förundran och man ville bara sätta igång och pröva!
• Det fantastiska samarbetat i hela samhället för att få till ateljén, otroligt fascinerande och inspirerande!
• Hur olika yrkesgrupper möts och får till ett fantastiskt samarbete!

På onsdagen åkte vi ut en bit på landet och besökte förskolan ”Rosa Galeotti”. Även där blev vi otroligt väl välkomnade! Jag älskar hur de i Reggio Emilia alltid inleder sina studiebesök med att berätta om sin historia. De berättar först övergripande om hur förskolorna i Reggio kom till, men sedan också specifikt om deras förskola och byn/området de ligger i. Man får liksom upp ögonen för hur historien påverkar förskolorna än idag. På Rosa Galeotti, som också kallas för ett grönt center, var det naturen som var väldigt framträdande. Gränserna mellan ute och inne var diffusa och de använde sig av väldigt mycket naturmaterial på olika sätt. Väldigt inspirerande. (Detta var det enda ställe vi inte fick fota på.)

 

Det vet var stor fokus på naturen på olika sätt i hela Reggio Det har det väl ”alltid” varit men jag tycker att det var ännu mer nu, på ett annat sätt, än tidigare.

Det jag fick med mig främst från ”Rosa Galeotti” är:

• Hur mycket historien påverkar samhället, förskolan och är en del av vår identitet. Vi borde lägga större uppmärksamhet och vikt på det.
• Den otroligt inspirerande miljön,
• Hur de med små, otroligt genialiska lösningar får till det i miljön på olika sätt.
• Hur de fick fram hur värdefull tiden på förskolan är för barnen. De hade vissa tider under dagen då det var okej för föräldrarna att lämna och hämta sina barn för att det skulle passa verksamheten. (På vårt senaste föräldramöte var vi modiga och tog det första steget mot ett liknande tänk och vi märkte faktiskt direkt skillnad i föräldrars agerande).
• Det otroligt starka sambandet mellan förskolan och den övriga byn/samhället.
• Kökets betydelse och roll för förskolan. De kallade köket för ateljé nr 2.
• När de planerar upp veckan så delar de upp den i verksamhet och i praktiska saker (så som vikarier etc)

Detta är bilder från en av utställningarna på Malaguzzi centret där de hade olika växter i mängder på display på olika sätt. Otroligt vackert!

 

Efter vårt studiebesök på Rosa Galeotti åkte vi till Malaguzzi center där vi fick tid till reflektion utifrån vad vi hittills sett och upplevt och vad behöver vi i vår uppstart på nya förskolan utifrån det. Vi pratade bl.a. om förskolans roll och pedagogrollen.

Sedan var det dags för ett besök på utställningen ”Ray of light” på Malaguzzi centret. ”Ray of light” är också en stadsateljé. En ateljé där man på massor av olika sätt kan undersöka ljus. Även där var miljön otroligt inspirerande och man ville direkt sätta igång och undersöka allt som fanns och förundras. Det blev många skratt, tysta stunder, samarbeten och reflektioner mellan oss pedagoger. 🙂

 

Vi hann också med att besöka den digitala ateljén på centret på egen hand (jag trodde inte att man fick fota där så tyvärr så blev det bara en halvdussin bild precis i slutet då jag fattade att man visst fick fota).

Stadsateljéerna är uppbyggda på samma sätt. De inbjuder till att vilja pröva, man förundras och vill veta mer. Överallt ligger papper och pennor så att man kan skissa, anteckna, dokumentera och reflektera.

Vi besökte även andra delar av centret som var väldigt inspirerande men ni får åka dit själva och se lite också hehe.

På tordagen som var vår sista aktiva dag i Reggio Emila inledde vi att gå in i stadens park för att göra olika ”övningar”. Det var en mycket lugn och mysig förmiddag med tid för reflektion av olika slag. Det var skönt att avsluta vår vecka med lite lugnare aktiviteter, mycket välbehövligt.

Efter lunch och en liten tur på stan så begav vi oss till Malaguzzi centret för mer tid för samtal och ”lärakännavarandraövnigar”. Det är otroligt inspirerande och energigivande att sitta i den miljön med sina nya kollegor och prata om nya förskolan och att lära känna varandra. Vi pratade bland annat vad vi enskilt kan tillföra gruppen rent yrkesmässigt, en himla bra och viktig fråga att tänka kring. Vi fick också bl.a dela med oss om vilken pedagogisk förebild vi har vilket var en otrolig spännande fråga tycker jag. 🙂

Efter egentiden i grupp så gick vi till utställningen ”The secrets of paper” http://www.reggiochildren.it/mostra/the-secrets-of-paper/?lang=en . En utställning om hur olika papper påverkar barnen när de arbetar. Det låter kanske inte så märkvärdigt, men det var verkligen märkvärdigt. Och de som arbetar med barnen i Reggio Emilia är verkligen skickliga på att märkvärdiggöra det de gör tillsammans med barnen!

 

Nu är jag hemma i Sverige igen och sitter här i soffan och försöker sätta ord på allt och det är nu resan börjar…när vi ska få till vårt ”hur”. Hur ska vi gå tillväga för att få till den förskola som vi vill erbjuda barnen? På förskolorna där jag arbetar har vi sedan 25 år tillbaka en stark organisation att vila oss på med allt vad det innebär men det betyder inte att vi tror att vi kan luta oss tillbaka och vila i att vi redan är där vi ska och vill vara. Som jag ser det är det en evighetsresa att arbeta på en förskola. Eftersom vi är en del av samhället som ständigt förändras så förändras även förskolan. Det gäller att vara medveten om detta. Att få åka på en sådan här studieresa är oerhört värdefullt för att få inspiration och nya aspekter och frågor att diskutera. Att hålla sig uppdaterad i den senaste forskningen kring förskola är en annan viktigt del, samt att hänga med i stort i samhället alla hörn och ta del i vad det är som pågår runtomkring oss, både lokalt men också ute i vida världen. Allt som påverkar oss mer eller mindre och det är vår skyldighet att hålla oss informerade för att vara goda samhällsmedborgare, goda inspiratörer, medforskare och lärare till barnen på förskolan.

Tror jag avrundar detta övergripande inlägg och fortsätter tänka lite mer fördjupande nu istället. Vi ses!

Får jag inte vara med och tycka bara för att jag inte håller med dig?

”Har stängt ner mitt twitterflöde med förskola- och skolfolk i. Anledningen? Ja den är rätt enkel.

Jag gillar (gillade) verkligen twitter. jag får otroligt mycket input. Mest från att folk delar artiklar etc. men jag AVSKYR hierarkin och ”klubbarna” som råder. Jag tycker det är pinsamt för utbildningssverige att det syns så väl utåt att lärare i sverige inte lever som de lär. En viktig del, som jag ser det, i utbildningssystemet är att fostra barn att bli goda samhällsmedborgare. Men om det är samma förskollärare och lärare som finns på twitter som ska utföra detta så är det ute med oss.”

Så skrev jag för några veckor sedan efter en diskussion jag hamnat i på twitter. Jag valde att inte skriva vidare då för jag var i affekt och det lönar sig inte att hålla på att publicera en massa känslofyllda texter då tycker jag. Men nu har några veckor gått och jag tänker fortfarande på detta varje dag. Jag känner mig sårad. Jag känner att så länge man inte är med i en klubb eller har allierade på twitter så är man jäkligt illa ute. I alla fall om man inte håller med. Speciellt om man inte håller med en ”kändis”. Hu vad man måste ha mycket skinn på näsan då. Det har inte jag och tycker inte att man ska behöva det heller.

Diskussionen jag hamnade i handlade om moralisering av föräldrar på förskolan utifrån en debattartikel som skrivits på Göteborgsposten ( läs den här ). Jag tänker att hela meningen med att dela artiklar, tankar åsikter på twitter för oss som arbetar inom förskola och skola är för att vi tillsammans ska utvecklas, det utvidgade kollegiet som många så fint kallar det. Men varför blir det så så ofta utfrysning, glåpord, personliga påhopp, trista ord, dålig stämning osv när vi inte tycker lika?! Hur utvecklande är det att vi alla ska sitta och bara hålla med varandra? Och varför måste det bli otrevligt bara för att vi inte tycker lika?

Vi står på dagarna på våra arbeten och ska förmedla till våra elever att lära oss tycka, tänka fritt utanför boxar. Vi lär barnen att prata för sig, uttrycka sina åsikter, det finns inget rätt och fel. MEN hur beter vi oss på twitter?

Det är många som är väldigt bra på härskartekniker i flödet, det är INGET att vara stolt över! Bara för att du är en bättre retoriker, kan fler tjusiga ord, har skrivit fler böcker, vunnit fler priser etc än mig så betyder det inte att du har rätt eller har större rätt att uttrycka dig än vad jag och andra har. Det ger dig inte rätt att klapp mig på huvudet och säga ”snäll lilla vän…”.

Jag vill skriva ett till inlägg om artikeln vi kom att diskutera men jag vet inte om jag vågar. Jag tar det så otroligt personligt och hårt varje gång folk trycker till mig på twitter och det tar flera veckor för mig att resa på mig igen. Är det värt det? Hittills har det varit det. Dels för att twitter också ger väldigt mycket men också för att jag vill inte vara en sådan som kan tystas bara för att jag inte är en medhållare och för att jag är en pain in the ass. Håll inte med mig, säg varför du tycker att jag har fel, säg vad du tycker instället så gör vi något konstruktiv ihop istället eller så enas vi om att vi inte är eniga. Men börja inte säga att jag inte ska jobba inom förskolan, läxa inte upp mig. Tack.

Äsch kan hålla på och mala om det här hur länga som helst. Jag tror ni förstår vad jag menar. Jag är trots allt inte det första som skrivit liknande inlägg. Avslutningsvis vill jag bara säga att jag har ett till twitterkonto, ett konto där jag skriver om träning. I det flödet är det aldrig konflikter, där råder harmoni och är en trevlig stämning. Ville bara nämna det…

Så, nu trycker jag publicera, får se om jag kan behålla mitt konto eller om jag måste logga ur för alltid efter detta.

Fler som vill hjälpa mig att tänka kring vårt projekt? #förskola #FskRef

Idag på Twitter så var vi några som började att prata om att det skulle vara så bra om vi kunde reflektera om de arbeten vi gör på våra förskolor tillsammans med barnen med alla kloka kollegor som finns på twitter. Vad stoppar oss egentligen? frågade @tim_sweden och utifrån det så föreslog @MathiasKoeppen #FskRef och jag uppmanades att lägga ut material här på bloggen att reflektera kring.

Jag har massa tillfälle att reflektera med kollegorna dels på min avdelning men även tillsammans med våra  5 systerförskolor men jag tänker att det finns en vinst med att helt utomstående också är med och tänker, vrider, vänder, reflekterar etc kring det vi gör. Vi jobbar ganska olika på förskolor runt om i Sverige vad jag förstår och det vore superspännande att ta del av andras arbeten och få vara med och reflektera över deras arbeten. Jag har förstått att alla inte ens använder ordet ”reflektion” på samma sätt som vi gör i det område där jag arbetar, bara det är ju otroligt spännande. Så, vad säger ni? Är ni med? 🙂

Här är en del av det som sitter uppe på vår dokumentationsvägg:

Reflektion twitter

Hjälp mig att reflektera! :)

Reflektion twitter

När ansvarig kommunpolitiker gjort sig oanträffbar så får jag väl lägga ut mitt mail till henne här, bara så att jag får ur mig lite frustration!

Hej!

Nu har hela sommaren gått och ångesten i vår familj har växt sig ännu större under sommaren. Överallt runtomkring oss hör vi hur föräldrar har satt sina barn i kö på olika skolor runt om i Huddinge p.g.a den stora omorganisationen som ni snart ska ta beslut om. Barnen har ingen skolro, det är väldigt oroligt för dem att höra att deras kompisar kanske snart kommer att byta skola och att de själva inte ska få gå kvar. Vad ska hända med Edboskolan om alla elever flyr skolan? Det är inte bara eleverna i mellanstadiet utan även de på lågstadiet? Jag kan fortfarande bara inte förstå hur ni tänker?! Vi fick plats på Edboskolan när vi gjorde vårt aktiva val för massor av år sedan. Vi bor egentligen närmare Mörtviksskolan men valde som sagt Edboskolan. Främst gjorde vi det valet för att den skolan erbjöd klasser från F fram till 9:an. Nu blir barnen, som sedan länge har en plats på skolan, utkastade för att andra barn ska få plats på skolan. För mig är det rent vansinne. Så som jag tolkar skollagen är det inte heller lagligt. Det står att elever som blivit placerade på en skola har rätt att gå kvar på skolan till det år de går ut årskurs 9. Känner du till det?

Jag vill inte att mina barn ska gå genom Skogås centrum för att komma till skolan. Jag vill att de ska gå på deras skola, Edboskolan, där det är cykelväg hela vägen fram till skolan och där det finns fina grönområden och idrottsplats precis intill skolan. Mina barn får inte gå till centrum själva, de har inget där att göra, men nu skickar NI dem dit. Jag är så ledsen, besviken och känner mig så maktlös. Jag får dagligen trösta mina barn, men det känns som att jag ljuger för dem när jag säger att det kommer att ordna sig. Och vem ska trösta mig?! För jag är lika ledsen jag!

Även jag har i desperation och panik ställt mina barn i kö på diverse kommunala och privata skolor runt om i Huddinge, men det enda jag vill är att mina barn ska få gå kvar på sin älskade skola. Den skola de nu påbörjar sitt 4:e respektive 7:e år på; EDBOSKOLAN. Varför tar ni tillbaka deras platser? Hur kan det vara tillåtet? Varför straffas barnen och vi föräldrar när det är NI som gjort bort er?

Jag har kontaktat dig förut och du säger bara att du inte svarar på enskilda fall, men jag tycker att jag och alla andra drabbade familjer borde få ett enskilt svar. Vi drabbas alla på olika sätt och borde alla få privata svar.

/Linda Thomsson