Jag minns när jag fick mitt antagningsbesked i handen. Jag hade kommit in på förskollärarutbildningen. Frågan var om jag skulle hoppa på. Jag hade mest sökt utbildningen för att jag älskade barn. Inte tänkt så mycket mer. Visste knappt att man kunde utbilda sig för att arbeta med barn. Tre år på högskola…varför då liksom?! Jag bestämde mig iallafall för att prova en termin…
På vår första träff på lärarhögskolan blev klassen uppdelade i mindre grupper, vi skulle bekanta oss med något som de kallade problembaserat lärande. Jag föll som en fura! Att få tänka fritt, med högt till tak! Att få uttrycka sig, lämna ut sig själv, känna efter, tänka, lära känna sig själv – i skolan. Det var som en helt ny värld öppnandes för mig! Det kunde vara kul i skolan, det kunde vara kul att bilda sig! Att lära tillsammans, ett koperativt lärande, passade mig perfekt. Genom grundskolan och gymnasiet, samt ett år på college i USA, hade jag (mer eller mindre) suttit av tiden, varit måttligt intresserad, inte tagit plats. Nu var jag gränslöst, passionerat intresserad, tog plats, läste, diskuterade, ifrågasatte.
Några veckor in på vår första termin skulle vi ha ett bokseminarium. Vi skulle läsa ”Glasfåglar i molnen” av Birgitta Kennedy. Jag började läsa, helt nollställd. Hade ingen aning om vem hon var, var hon jobbade vilken barnsyn hon hade (hade knappt reflekterat över begreppet barnsyn). Efter att bara läst någon sida förstod jag att det här med förskola var något helt annat än vad jag föreställt mig. En förskola såg på barn som något annat än små varelser som behövde någonstans att förvaras när föräldrarna är på jobbet, som behövde ombesörjas. I boken så var förskolan en plats där pedagoger lyssnade på barnen. Verkligen lyssnade. Var intresserade vad de gjorde, vad de sa. Barnen var viktiga. Barnen hade huvudrollen. Det var på förskolan för sin skull. Boken tog upp svårigheter pedagogerna stötte på, vilket också var helt fantastiskt! De tog inte lätt på sin uppgift. De vände och vred, såg på sin verksamhet utifrån massor av vinklar. Försökte tolka vad det var barnen gjorde, sa, behövde. De dokumenterade barnens görande, inte för att leta efter fel på barnen utan för att ta reda på vad det var barnen gjorde för att bättre förstå, för att kunna utveckla och göra det bättre. Bättre för barnen.
Diskussionerna kring boken under vårt seminarium var bland det roligaste och häftigaste jag varit med om. Det var som om att jag fick ur mig alla mina skolår, allt som låg fördömt, rann ur mig under seminariet. Jag kände att det här är något jag brinner för, det här vill jag göra resten av livet, det här är viktigt för mig!
Boken ”Glasfåglar i molnen” betyder således mycket för mig. Jag har inte läst boken sedan jag läste den den där första terminen på Lärarhögskolan. Jag vill liksom inte riskera att förlora det magiska som jag kände och känner för boken. Det finns massor av annan litteratur som jag använt mig mer av i mitt yrke med denna är den som alltid kommer att ligga mig varmast om hjärtat. Den betyder så oerhört mycket för mig. Det var den boken som fick mig att bli övertygad om vilket yrkesval jag skulle göra och jag har inte ångrat det en minut…
God Jul på er alla finingar! Ses ute i twitterflödet, ser SÅ fram emot ett nytt år och många nya diskussioner kring förskolan 🙂
thompotti 