Vi borde bjuda in politiker till våra verksamheter!

En kommunpolitiker var ut till oss på förskolan här i veckan. Han hade själv tagit initiativ för att han vill lära sig mer om förskolan. Han skulle senare också besöka ett tiotal förskolor till i kommunen vilket jag tycker är vettigt för att få en bred bild. Det ser ganska olika ut på förskolorna runt om i landet och även runt om i en och samma kommun och det tycker jag är viktigt för politiker att se. Det är viktigt att de får se att det ser olika ut eftersom de pratar mycket om likvärdig förskola.

Det kändes så bra att få kunna berätta om varför vi gör som vi gör på våra sex förskolor, vad vi har för barnsyn, hur vi har kommit fram till våra ställningstaganden. Vi har i vårt område lagt ner otroligt mycket tid och arbete på att tillsammans skapa något som vi verkligen tror på. Det är viktigt att politiker få se och höra det. Det är viktigt att de inte tror att vi sitter och passar barn hela dagarna och att de ser vad vi behöver för att kunna skapa en så bra verksamhet som vi bara kan. Det handlar inte om pisa och andra mätningar. Det handlar om kvalité på riktigt, sådan som kanske är svår att mäta och ibland till och med sätta ord på. De mätningar som är oss påtvingade säger inte mycket enligt mig. Däremot våra egna kvalitetsgranskningar där vi själva kritiskt utvärderar varje termin, DE ger kvalitet. Genom dessa utvärderingar ser vi våra utvecklingsområden och genom observationer, dokumentationer och diskussioner planerar vi för att bli ännu bättre, att utvecklas. Andra mätningar innebär mest frustration hävdar jag (även fast vi får bra resultat på dessa).

Vi kände oss stolta och nöjda efter mötet! Det är en vinst bara det, att få berätta för utomstående om vad vi sysslar med. Att få beskriva ganska detaljerat och på djupet. Man får liksom verkligen syn på allt bra vi faktiskt gör, det behöver man bli påmind om ibland… Det kändes som att han verkligen ville lära och förstå vår verksamhet. Han lyssnade och ställde frågor. Jag tycker att vi i förskolan inte ska sitta och vänta på att politiker, kanske, bjuder in sig själva. Vi borde, med jämna mellanrum, bjuda in dem till oss! Bjuda in dem för att att visa, för att berätta, för att diskutera, för att fråga!

Annonser

Är jag nöjd med mitt yrkesval? #fskchatt

Jag kan inte komma på en enda sak som jag skulle vilja arbeta med förutom inom förskolan. Så ja, jag är nöjd med mitt yrkesval. Däremot är jag inte alltid nöjd med att det är just det här jag vill göra. Ibland önskar jag att jag hade velat göra något annat.  Den senaste tiden har jag varit lite rastlös på jobbet. Det var en av anledningarna till att jag arbetade på en annan förskola förra året. Det blev inte alls som jag tänkt mig där och nu är jag tillbaka där jag var innan jag bytte. Jag trivs verkligen superbra i mitt område och har inga planer på att flytta därifrån. Under det här läsåret har jag för första gången sedan jag började arbeta som förskollärare jobbat med ettåringar. Jag har, i stort sett, bara jobbat med femåringar innan. Jag tycker verkligen att det är helt fantastiskt att jobba med ettåringar och jag har lärt mig otroligt mycket! Men jag har också kommit fram till att det inte är för mig. För mig blir det för mycket omsorg. Kanske är det en vanesak, men jag tror det handlar om att det är lite väl mycket rutiner, mat, vila och bajs för att min smak. 😉 Jag har insett, sedan jag börjat arbeta med de minsta barnen på förskolan, att inte alls är så lätt som man kanske kan tro. Det är tvärtom en otrolig utmaning! Jag gillar utmaningar med just nu är det inte den utmaningen jag vill ha. Jag vill arbeta med femåringar igen. Jag har fått en ny syn på de som jobbar med de minsta, en större förståelse, respekt och ödmjukhet. Jag tänker att vi alla har något vi är extra bra på och något vi är mindre bra på. Jag inser att jobba med ettåringar är inget jag är extra bra på, däremot är jag bra på att jobba med äldre barn. Det är en otrolig fördel att det finns olika åldrar och utmaningar att arbeta med inom förskolläraryrket!

Varför jag blev förskollärare… Inför #fskchatt

Jag minns när jag fick mitt antagningsbesked i handen. Jag hade kommit in på förskollärarutbildningen. Frågan var om jag skulle hoppa på… Jag hade mest sökt utbildningen för att jag älskade barn. Inte tänkt så mycket mer. Visste knappt att man kunde utbilda sig för att arbeta med barn. Tre år på högskola…varför då liksom?! Jag bestämde mig iallafall för att prova en termin… På vår första träff på lärarhögskolan blev klassen uppdelade i mindre grupper, vi skulle bekanta oss med något som de kallade problembaserat lärande. Jag föll som en fura! Att få tänka fritt, med högt till tak! Att få uttrycka sig, lämna ut sig själv, känna efter, tänka, lära känna sig själv – i skolan. Det var som en helt ny värld öppnandes för mig! Det kunde vara kul i skolan, det kunde vara kul att bilda sig! Att lära tillsammans, ett koperativt lärande, passade mig perfekt. Genom grundskolan och gymnasiet, samt ett år på college i USA, hade jag (mer eller mindre) suttit av tiden, varit måttligt intresserad, inte tagit plats. Nu var jag gränslöst, passionerat intresserad, tog plats, läste, diskuterade, ifrågasatte. Några veckor in på vår första termin skulle vi ha ett bokseminarium. Vi skulle läsa ”Glasfåglar i molnen” av Birgitta Kennedy. Jag började läsa, helt nollställd. Hade ingen aning om vem hon var, var hon jobbade vilken barnsyn hon hade (hade knappt reflekterat över begreppet barnsyn). Efter att bara läst någon sida förstod jag att det här med förskola var något helt annat än vad jag föreställt mig. En förskola såg på barn som något annat än små varelser som behövde någonstans att förvaras när föräldrarna är på jobbet, som behövde ombesörjas. I boken så var förskolan en plats där pedagoger lyssnade på barnen. Verkligen lyssnade. Var intresserade vad de gjorde, vad de sa. Barnen var viktiga. Barnen hade huvudrollen. Det var på förskolan för sin skull. Boken tog upp svårigheter pedagogerna stötte på, vilket också var helt fantastiskt! De tog inte lätt på sin uppgift. De vände och vred, såg på sin verksamhet utifrån massor av vinklar. Försökte tolka vad det var barnen gjorde, sa, behövde. De dokumenterade barnens görande, inte för att leta efter fel på barnen utan för att ta reda på vad det var barnen gjorde för att bättre förstå, för att kunna utveckla och göra det bättre. Bättre för barnen. Diskussionerna kring boken under vårt seminarium var bland det roligaste och häftigaste jag varit med om. Det var som om att jag fick ur mig alla mina skolår, allt som låg fördömt, rann ur mig under seminariet. Jag kände att det här är något jag brinner för, det här vill jag göra resten av livet, det här är viktigt för mig! Boken ”Glasfåglar i molnen” betyder således mycket för mig. Jag har inte läst boken sedan jag läste den den där första terminen på Lärarhögskolan. Jag vill liksom inte riskera att förlora det magiska som jag kände och känner för boken. Det finns massor av annan litteratur som jag använt mig mer av i mitt yrke med denna är den som alltid kommer att ligga mig varmast om hjärtat. Den betyder så oerhört mycket för mig. Det var den boken som fick mig att bli övertygad om vilket yrkesval jag skulle göra och jag har inte ångrat det en minut…

Hållbart? del 3 #fskchatt

Så…jag har ett svar på hur jag tänker att grunden för en dag kan vara utformad. Som det är nu så hävdar jag att man improviserar ganska mycket under en dag på förskolan. Är det för att man inte har planerat ordentligt? Är det för att man inte tycker att det man har planerat är tillräckligt viktigt för att fullfölja? Finns det orosmoment på förskolan som gör att planeringen blir ohållbar? Eller så har jag bara helt fel. Det kanske inte är så mycket improvisation ute på förskolorna i sverige?

Som jag skrev i del två så är jag inte ute efter att på något sätt schemalägga dagarna för barnen på förskolan. Däremot så anser jag att pedagogernas dagar kan planeras bättre.

Jag har hämtat inspiration från hur de lägger upp dagen på förskolorna i Reggio Emilia, Italien. Jag tänker att grunden för den pedagogiska verksamheten är mellan ca 9-15. För mig är det inte hållbart att jag som pedagog ska kunna ha en planerad pedagogisk verksamhet från kl 7.30-16 (den tiden jag i snitt jobbar under en dag). Ofta sitter jag mellan 7.30-9 med 3-6 barn. Sedan dimper de in en efter en fram till klockan nio. Stunden på morgonen är värdefull på det sätt att man får en lugn start med bara några få barn men samtidigt tycket jag att det är slöseri med min tid. Den tiden skulle jag kunna planera, utvärdera, dokumentera, administrera. Samma gäller tiden efter klockan 15. Då är barnen trötta efter en hel dag på förskolan. Liksom jag. Då behöver barnen rimligtvis lugnare aktiviteter tänker jag. Och de föräldrar som inte behöver omsorg för sig barn efter klockan 15 bör komma och hämta sitt barn (ja visst är jag hemsk som tycker så). Jag tycker också att ny, fräsch personal borde ta över dagen efter klockan 15 och vi som varit i barngruppen hela dagen kan avsluta det som påbörjats under dagen. Reflektera kring det, ge det det värde som det förtjänar. Dessutom finns då också tid att planera för hur man kan starta upp nästföljande dag, med anknytning till föregående dag. Min tanke är att på den här sättet får vi var och en mer ut av vår dag, den blir mer hållbar. Kanske är det en naiv tanke? Men det fungerar i Reggio Emilia. Jag har inte på långa vägar tänkt klart (kan man ens det), jag har bara börjat tänka. Men det är iaf en grund som är ganska tydlig. Kanske finns det de som tar illa vid av mina tankar kring detta, jag hoppas inte det för det är verkligen inte meningen. Jag diskuterar gärna mina tre inlägg om detta i trevlig ton. Tillsammans kanske vi kan komma på riktigt kloka saker… 🙂

 

Jag fick en fråga här om dagen… #förskola

Jag fick en fråga av @MartinaL71 härom dagen, den löd:

”Vad gör du för att skapa goda förutsättningar på din förskola, i relation till lpfö?”

Jag tycker att det är en otroligt bra fråga! Det har varit en utmaning att formulera ett svar på frågan. Det har inte varit helt lätt att få ihop den här texten. Jag blir så flaxig i tankarna när jag får en sådan här stor fråga som kräver en massa tanke och självrannsakan. För att kunna besvara frågan började jag först tänka efter ”Vad jag vill att barnen ska få ut av sin tid på förskolan?” och ” Vad vill jag ge dem för verktyg för att kunna ta del av samhället de ska växa upp i på ett bra sätt?” Ett bra sätt utifrån läroplanen. Jag ska försöka att svara vad JAG gör eftersom frågan är ställde till mig, men jag arbetar med min bästa vän och vi har verkligen byggt upp avdelningen tillsammans så jag kommer antagligen skriva mycket om ”vi” i texten. Då vet ni att jag menar mina (kära vän och) kollega och jag. 🙂

Jag utgår från att ni som läser detta har en inblick i förskolans läroplan. Om man inte har det så är den väldigt lättläst och lättbegriplig och jag rekommenderar er varmt att läsa den bland annat för att det är bra allmänbildning. 🙂 Jag kommer inte gå in närmare på läroplanens innehåll i texten för då kommer det här svaret bli hopplöst långt…

Nu till mitt svar… Jag tycker att pedagogernas förhållningssätt och hur vi utformar vår miljö på våra avdelningar och förskolor är ganska avgörande för hur verksamheten på ser ut. Jag arbetar i år, för första gången med ettåringar, och min närmaste kollega och jag (hon är också ny på småbarnsavdelning) bestämde på en gång när vi fick reda på att vi skulle jobba med de allra minsta barnen på förskolan att vi skulle utgå från att de KAN. Och det kan de! Vi iordningställde miljön så att barnen ska kunna hitta spännande och roliga saker att göra på avdelningen och att materialet som finns att tillgå ska vara så självgående som det bara är möjligt. Vi har tex hängt förklädena på stafflierna till barnen, färgen står framme och papper sitter uppe på stafflierna, det är bara att börja måla. Att barnen sedan behöver hjälp med förkläden och annat ibland är en annan sak, förutsättningarna för att de ska lyckas klara själva finns där. Och de blir bättre och bättre på att kunna alla moment själva. Om det är något jag har lärt mig när det gäller att arbeta med de minsta barnen så är det att ha tålamod! Bara för att det inte blir som man tänkt sig den första gången eller till och med månaderna så betyder det inte att barnen kan. Det betyder bara att de behöver tid att få kunna klara av. Barnen är som sagt bara ett år! På förskolan gör det inget att det blir lite kladdigt och ”tokigt” på vägen när de lär sig, det är meningen! När barnen känner att de kan själva så känner de tillit till sin egen förmåga, detta bidrar också till ett gott självförtroende. Vi signalerar till barnen både med miljön och med vårt förhållningssätt att barnen kan, vi litar på att dem – att de kan. Och om de inte kan just då så tror vi på att de kan lära sig. Vi hjälper dem gärna, men vi hjälper dem att hjälpa sig själva. Om man hela tiden tar över och börjar göra åt dem så anser jag att man signalerar att de inte kan. Jag älskar när barnen tar tag i saker på min avdelning. Tycker verkligen det är kul när man ser ett barn som blir sugen på att tex arbeta med lera och så går hen till lerbordet där leran står och (kanske ber om hjälp med att få av locket, som vi hjälps åt med) sätter igång! Då känner man att man har lyckats med miljön! När jag var liten och gick på ”dagis” så kommer jag ihåg att man kunde få vänta i evigheter på att få tex måla. Först skulle en ”fröken” bli ledig, sedan skulle hen ta fram färg från något skåp eller från ett förråd långt bort i någon korridor osv. Känslan ”jag vill måla!” hann ofta dö ut innan man ens fått någon vuxens uppmärksamhet. Det var inget dåligt ”dagis” men det var ingen förskola med en läroplan där det tydligt stod vad vi pedagoger har för uppdrag. Det var också andra tider, då barn behövde styras och hjälpas av vuxna i de flesta moment (så som jag minns det i alla fall).

När vi iordningställde miljön tänkte vi också att den skulle uppmuntra, och till och med uppmana, till kreativitet och nyfikenhet. Vi vill att barnen ska förundras över materialet. Därför valde vi mycket material som är föränderligt och inte beständigt. Vi har få färdiga saker på avdelningen. Hjärtat på avdelningen är en ateljé som rymmer lera, färg, olika pennor, kritor och papper och ett egendesignat vattenbord (vi har designat det efter barnens behov och för att det ska vara lätt att erbjuda undersökande av vatten på avdelningen). Vi vill att barnen ska få utforska detta material så mycket som det bara går på olika sätt. Det kräver en hel del av oss pedagoger. Framför allt så kräver det att man inte är rädd för lite ”kaos”. De första månaderna blir det mycket plockande, torkande av vatten, hjälp med att visa att det är på angivna platser man får ha färgen osv men sakta men säkert så lugnar det ner sig. Barnen är trygga i sin miljö nu och de vet vad som förväntas av dem. Men de är fortfarande ett år och det är ibland vatten överallt, färg på golvet, lera i strumporna etc men VAD gör väl det?

Att barnen får tänka själva är en annan sak som jag tycker är väldigt viktigt. Det händer att vi pedagoger är snabba på att berätta för barnen vad som förväntas av dem och hur de ska göra för att nå målet vi har satt eller som vi kanske ser att barnen har. När vi väntar ut barnen och se hur de har tänkt blir man oftast väldigt positivt överraskad! Vi tänker ibland eller ofta olika och kanske förutsätter att små ettåringar ska göra tokigheter men i själva verket så tänker de bara i lite andra led än oss. Om man utgår från att barnen vill göra rätt och att de har en tanke med det de gör så är det också så det blir (inte alltid, men mycket mer ofta än vad man kanske tror). Om man låter barnen vara lite, verkligen ge dem tid att tänka själva så har man större chans att fånga barnens verkliga tankar, idéer, görande och frågor. Jag tänker också att när barnen får tänka själva och när vi vågar låta dem ”misslyckas” så lär de sig med hela kroppen vad som inte blev så bra. De får själva känna och tänka vad de kunnat göra annorlunda. De kanske gör samma misstag flera gånger igen, men jag är övertygad om att de lär sig på riktigt när de själva får tänka ut läsningar på sina problem. Självklart så utsätter man inte barnen för risker, det finns rimliga gränser för vad ett barn ska behöva kunna tänka ut själv.

Att kunna arbeta i grupp är en annan väldigt viktigt sak att få öva på tycker jag. Att lyssna på de andra i gruppen, att våga ta plats och framföra sina tankar, åsikter och/eller önskningar, att vara ödmjuk men ändå kunna ta för sig i gruppen, att kunna bygga vidare på andras tankar och idéer, att dela med sig och kunna visa/beskriva hur man själv tänker etc. Tänk vad viktigt!! I allt vi gör på min avdelning så tänker vi ur ett grupperspektiv. När vi väljer appar till ipaden, när vi designar möbler (som tex vårt vattenbord), när vi utformar miljön, när vi köper in material osv. Vi tänker alltid ”hur ska vi göra för att flera barn ska kunna göra samtidigt och tillsammans”. Vi bygger upp miljön så att de ska få förutsättningar för kommunikation och samarbete. På min förskola jobbar vi mycket med ”livskunskap” vilket är en stor tillgång just när vi ska skapa ett bra klimat för samarbete. Vi leker mycket gruppförstärkande lekar, dansar, sjunger, skapar och har kul tillsammans.

Sist men inte minst så är hållbar utveckling ett område som engagerar mig otroligt mycket! Jag har genom åren (jag har alltid bara arbetat med 5-åringar till nu) jobbat väldigt mycket med hållbar utveckling tillsammans med barn och föräldrar på olika sätt. Jag tycker det är otroligt viktigt uppdrag vi har; att se till att barnen på våra förskolor får en nära relation till vår natur och en förståelse för hur vi människor påverkar naturen på gott och ont. Barnen fascineras av naturens storhet och vi ser hur träd, spindlar, stenar, solen, vatten osv. engageras och intresserar dem på olika sätt. det uppmuntrar vi på alla sätt vi kan. Vi tar med naturen in och tittar på gräs, pinnar och småkryp på nära håll. Vi undersöker vatten från pölar och klumpar med snö och is. Vi jobbar mycket med ralationen barn – natur. Barnen besjälar ofta stenar, ger spindlarna namn och säger att spindlarna ska till jobbet osv. Det ser jag även att de större barnen gör. Jag tror det är bra att barnen får känslor för det som finns i vår natur för det man har känslor för tar man hand om. Jag har skrivit ett tidigare blogginlägg rörande detta se stafettjulkalendern…

Puh, vilket långt svar. Det blir som sagt lite flaxigt när jag ska försöka beskriva saker och ting men jag hoppas att iaf några delar av texten är svar på frågan jag fick. Annars får jag väl försöka svara igen! 🙂

Ps. För att jag ska kunna stå för den här texten till 100% och jag är emot ”fluffsanningar” (med egenpåhittade ord för fina ord som vem som helst kan slänga ur sig men sen ser sanningen annorlunda ut) vill jag tillägga att det inte är varje dag som jag har tålamod att vänta och se vad det egentligen är barnen ska göra med tex pennorna bland klossarna. Det är inte heller varje dag som jag fyller på vatten i vattenbordet för jag är trött på att barnen blir plaskblöta. Men jag står till 100% för att det de allra flesta dagar är så som jag beskrivit i min text. 🙂

Så, nu skickar jag vidare denna kloka och viktiga fråga till den som vill svara! 🙂

Hållbart del 2? #förskola

Jag kan inte själv bestämma hur dagen på min avdelning ska se ut. Vi har våra styrdokument att förhålla oss till, ledningens direktiv, mina kollegors viljor och så BARNEN… Alla har vi viljor, tolkar styrdokument på olika sätt, har olika behov, är olika etc. Hur ska vi gemensamt hitta ett värdigt upplägg på en förskoledag? Jag är VERKLIGEN inte ute efter att schemalägga dagen, hu hemska tanke. Det går emot min syn på lärande ganska rejält. Jag gillar inte ”stunder och hörn”, jag är för miljöer där lärande kan ske hela dagen och där barnen inte behöver vänta på att en vuxen ska ha tid att hjälpa dem att lära sig.

Vad är det då jag egentligen funderar på?