Hur mäter man det abstrakta?

Hur mäter man det abstrakta? Hur mäter man hur bra en film är eller hur gott ett glas vin smakar? Hur mäter man hur bra en verksamhet är? Ligger det inte i betraktarens öga? Vem det är som mäter? Vad har den för utgångspunkt? Vad har den för intentioner? Jag är kritisk till bedömningar bland annat för det är svårt att göra dem likvärdiga hävdar jag.

Lägger man mätandet av förskoleverksamhet i händerna på föräldrar tror jag att den skulle se väldigt olika ut mot om en sakkunnig mätte densamma. När barnen får mäta hur bra deras förskola är värdesätter de andra saker än vad deras föräldrar och sakkunniga gör ofta. När vi som jobbar inom förskolan utvärderar verksamheten ser det också väldigt olika ut. Vi utgår alla från oss själva. Visst har vi läroplanen att utgå ifrån men likväl så är det den som utvärderar som har gjort så utifrån sina egna tolkningar och värderingar. Det går inte att bortse ifrån.

Där jag arbetade förut lämnade kommunen varje år ut enkäter till föräldrarna där de fick utvärdera verksamheten. Svaren kunde se otroligt olika ut. Några föräldrar var supernöjda, några inte alls.

Ett år när vi gick igenom enkätresultatet på ett föräldramöte så var det en förälder som blev förvånad över det dåliga resultatet (vilket jag tyckte var ett bra resultat). Det uppstod en diskussion och föräldrarna kom fram till att de hade varit ganska besvikna på att det varit mycket vikarier på förskolan precis under den tiden som enkäterna gick ut till föräldrarna (inte så smart att ge ut en enkät i Vabruari…). De tänkte att de gjorde oss pedagoger en tjänst genom att uttrycka sitt missnöje genom enkäten. De var mycket nöjda med verksamheten (vad det nu betyder) men under just den perioden var det jobbigt att lämna sina barn på förskolan (såklart). Tycker det säger ganska mycket om enkäter och att mäta förskolans verksamhet. Dessutom var enkäterna utformade endast utifrån lärande. Föräldrarna har ofta mest intresse av att veta om deras barn har ätit bra och att de har blivit sedda och varit trygga under dagen.

Jag minns själv när jag skulle fylla i en medarbetarenkät ett år, alltså en enkät om hur jag trivs på min arbetsplats och med mina närmsta chefer. Dessa gavs också ut under en tid då det varit turbulent på förskolan. Jag som trivdes superbra på min arbetsplats utgick från den dagen jag fyllde i enkäten. Det är svårt att svara positiv i enkäten när man haft en jobbig dag…

Vi har också haft år då vi fått endast höga poäng på alla områden i enkäten och föräldrar har kommit i efterhand och sagt att de inte ens läste frågorna ordentligt ens. De fyllde i högsta poäng på allt för det är ju SÅÅÅ nöjda. Fast vi vet att vi inte hade varit ”top notch” på allt.

Jag kan bara inte förstå mig på hur det är möjligt att mäta hur bra något är. Samma gäller betyg. Hur kan man avgöra hur bra någon är på något? Det kan handla om omständigheter, bedömaren, dagsform, verktygen för utvärderingen/bedömningen (men det får bli ett annat inlägg). Och varför är det så viktigt att få fram siffror på hur bra något är? Hur ofta har man inte sett en film som vunnit 7 Oscars och fått 5 getingar osv men som man själv tyckt varit ett sömnpiller och vice versa?

Kanske är det så att man måste mäta kvalitén på våra verksamheter för att se till att mål uppfylls, att barnen har det bra och föräldrar har förtroende osv? Jag är verkligen inte övertygad om att det är det vi får reda på genom alla dessa enkäter och granskningar som genomförs runtom i landet. Hoppas att någon kan ge mig lite klarhet i detta så jag förstår vitsen. 🙂

Man kan inte vara bäst på allt typ

Idag skulle jag hjälpa sonen som går i fyran med ma-läxan. Hade lite ångest över det eftersom jag avskyr matte. Det har jag alltid gjort. Eller kanske inte alltid, har för mig att det började i åk 4 då vi skulle lära oss procent. Innan dess hade jag haft lätt för skolarbete och det blev något av en chock att sitta där i skolbänken med en frustrerad lärare som bara inte kunde få mig att förstå hur man räknar ut procent. Min lärare var inte på något sätt otrevlig eller nedlåtande men jag kände mig ändå så himla D U M.

På gymnasiet när jag satt och tragglade med ma B så frågade jag min lärare i matematik VARFÖR jag var tvungen att lösa alla, i mitt tycke, värdelösa tal i matteboken. Det enda han kunde svara var; ”Du behöver kunna det här om du ska bli ma-lärare”. Det skulle jag inte bli, tack och hej. Jag fick en 2:a i slutbetyg i ämnet…

När jag några år senare blev det dags för mig att söka högskoleutbildning, jag ville bli förskollärare och blev tvungen att läsa ma B… Huuuuuuuuuuuuu! Ångest! Återigen satt jag i skolbänken och kände mig korkad. Jag var fortfarande lika hopplöst ointresserad och ma-värdelös. Jag tragglade mig igenom hela kursen och lyckades övertala läraren att ge mig godkänt. Jag fick lova honom att jag inte skulle läsa C kursen och då gav han mig godkänt. (Hur kunde det ens få gå till så….?!)

Min status på matteområdet är fortfarande densamma; jag är USEL. Tror jag. Egentligen har det inte påverkat mig så mycket att jag så länge känt mig usel på matematik, det har inte satt spår som Bebbe berättar om i sin text ”Vad är X”.  Jag har mer bara konstaterat att matte är inget för mig, punkt och slut.

Men idag skulle jag, som sagt, hjälpa min som med ma-läxan. Jag tittar på problemet och känner direkt att det här kommer ju bara inte gå. Utan att ens försöka ordentligt så lägger jag ut uppgiften på twitter. Sonen tycker det är fusk. Jag tänker att det är okej att fråga sina vänner om hjälp. I övriga livet tycker jag att det är kul med utmaningar och problemlösningar. Men när det kommer till matte så är jag bara bestämd, jag kan inte. Det är, som sagt, ingen som sagt det till mig. Jag har listat ut det själv.

Mina twänner hjälpte oss att lösa problemet (som när man visste svaret var ganska enkelt). Att jag känner mig ganska dum för att jag inte kan hjälpa sonen med läxan kan jag leva med. Jag är bra på mycket annat. Jag har tycker inte att det är lika jobbigt längre att jag är sopig på matematik.

Ibland undrar jag om jag ens är så dålig på matematik som jag tror. Det kanske handlar mer om ointresse? Jag försöker ju inte ens när det gäller matematik. Kan det vara så att jag bestämde mig för att jag inte är bra på matematik för snabbt? Kan det vara så att intresset för matematik är för obefintligt? Spelar det egentligen någon roll? Den enda gången jag känner det är jobbigt att mina mattekunskaper inte är tillräckliga är, nu för tiden, när jag som idag ska hjälpa sonen med ma-läxan. Och NU kommer jag in på det som jag tänkte att det här blogginlägget skulle handla om…läxor… Så bidde det alltså inte, det får väl bli någon annan dag då… 🙂

(Jag vet inte säkert vad detta inlägg handlar om. Ibland är det inte så noga tänker jag.)

Kvällstankar om mitt lärande

Sitter och funderar på hur jag lär mig… Det är lite svårt att tänka på men jag tror att jag kommit fram till att jag är en görare och att jag måste vara intresserad av det jag ska lära mig annars fastnar liksom inget. Den lättaste sak kan vara obegriplig bara för att jag tycker att det är så tråkigt. Och tvärtom…riktigt kluriga saker kan kännas lätta bara för att det är så enormt kul och intressant. Jag lär mig också enormt mycket när jag får diskutera, måste lyssna på mina tankar och teorier utanför hjärnan och bolla dem med andra för att få ut det mesta av det jag ska lära.

Jag tror också att jag lär mig bättre om jag har en vetskap om mig själv, hur jag fungerar i vissa situationer etc. Mina svagheter och styrkor. Mina styrkor och svagheter utgår jag på något sätt ifrån jag när jag står inför nya utmaningar. Har också lärt mig att det är viktigt att kunna ha teorier men att kunna ändra sig vartefter man får nya erfarenheter och infallsvinklar.  

Hur lär ni er? Tror det är viktigt att fundera över lite då och då…om inte annat så att för få syn på att vi alla lär oss på så olika sätt…

Pedagogisk ledare?

Har tänk mycket på vad @hjarnbeppe sa på #SETT2014 om rektorer. Att det BORDE vara de som är närmast barnen men i själva verket är det de som är längst ifrån barnen pga att det måste ägna så mycket tid till fackliga möten, ”släcka bränder”, löneförhandla osv. Samma sak gäller för förskolechefer tänker jag. Hur ofta är de med i barngrupper eller ens ute på avdelningarna? Hur mycket tar de egentligen del av verksamheten? Jag tror att de allra flesta vill, men det finns inte tid. Vad innebär det för våra skolor och förskolor?

Ett blygsamt deltagande är ett också ett deltagande…. #SETT2014

Tänk vad många olika sätt vi har deltagit på #SETT2014 under två dagar nu. Några har föreläst, andra ”bara” lyssnat. En del har minglat runt och skapat nya kontakter osv.

Jag har mest lyssnat. Pratat med de jag känner mig trygg att prata med. Känner mig helnöjd med vad jag fått ut ur dagarna. Jag har fått delta på mitt sätt. Ingen ska bedöma om och vad jag lärt mig. Ingen värderar det sätt jag deltagit på. Tänk vad bra jag har det… 

Sekunder av ånger…

Stunden efter att man publicerat ett blogginlägg… Kommer någon att kommentera eller ens läsa det jag skrivit? Det jag alldeles nyss var helt uppslukad av och tyckte var superintressant och viktigt känns plötsligt tråkigt och oviktigt. Varför skrev jag inlägget, varför bjöd jag så mycket på mig själv och VARFÖR publicerade jag det?! 

Sen kommer jag på att jag ju skriver för mig själv och kan andas igen… 

Normutmanande barn

Läste @sprattelknaster blogg inlägg häromdagen ”En barnfri skola” http://barnkulturen.blogspot.se/2014/05/en-barnfri-skola-65.html och det satte igång massa tankar hos mig. Tankar som jag haft många gånger förr men nu tog ny fart. Jag har vid flera tillfällen pratat om ”stökiga barn” på bland annat twitter. Det är ett ämne som verkligen berör mig. 

Vad är det egentligen som får oss vuxna att prata om stökiga barn? Vad är ett stökigt barn? Själv var jag ett ”mönsterbarn” när jag var liten har jag alltid hört. När jag tittar tillbaka på mig som barn så tänker jag på ett ängsligt, blygt och tyst barn. Detta hade inget att göra med hur jag växte upp eller hur mina föräldrar uppfostrade mig (som jag ser det). Min syster var helt tvärtom nämligen. Jag fick alltid höra från andra vuxna vilket fint och väluppfostrat barn jag var medan syrran kallades för”lilla olyckan”. 

Varför är det så önskvärt med ”lätta” och ”välformade” barn? Minns en gång när jag var liten och vi var på ett bröllop. Jag och min syster fick sitta ute på balkongen och äta vår mat för att inte störa de vuxna, vi kunde ju spilla eller höras… Värdparet ville ha det så och därför fick det bli så. Som förälder vill man ju att alla ska tycka om ens barn, inte att de ska vara störande moment. Antar att det var därför som mina föräldrar gick med på att vi skulle sitta där ute på balkongen. Vi har fått höra historien flera gånger under åren (antar det är därför jag kommer ihåg händelsen så bra fortfarande) så jag antar att mina föräldrar inte gillade situationen så värst mycket… Det händer, tyvärr ganska ofta, att man som vuxen frångår sina värderingar och det man tänker om barn bara för att man själv vill passa in i normen som en ansvarsfull vuxen tror jag. För visst är man en bättre vuxen och förälder om man har ”väluppfostrade” barn omkring sig?

Jag har en son som alltid är så himla exemplarisk och ”lätt att ha att göra med” medan dottern är en virvelvind som tar för sig, pratar jämt med allt och alla och är allmänt väldigt mycket framåt. Jag fullkomligt älskar det för jag ser hur lätt hon tar sig an ”problem” som jag själv såg som oövervinneliga. Det krävdes två underbara år i USA när jag var i 20-års åldern för att jag skulle börja våga ta för mig av livet. Jag önskar så att jag hade varit ett lite mer som ett Pippi-barn (eller som min dotter) som vågade slänga sig in i kanske obekväma men spännande situationer. Jag ville ju men kunde bara inte. Jag hade massor som ville komma ut men jag kunde inte släppa ut det. Omgivningen tyckte det var ytterst bekvämt men jag tyckte det var väldigt jobbigt. 

Jag antar att det finns fördelar med att vara ett tyst och lugnt barn. Jag iakttog mycket, lärde mig att analysera folk. Något mer kommer jag inte på just nu. Ser det bara som att jag hämmat mig själv genom hela barndomen. 

Varför ser vi barn som syns och hörs, barn som vågar ta för sig och som inte följer normen (vissa kallar dem till och med onormala) som stökiga? Varför ser vi dem inte som det barn det är? Varför är det så obekvämt med barn som vet vad de vill och ser till att komma dit? 

Är det föräldrar som formar sina barn till stökiga eller mönsterbarn? Är det finare att ha pli på sina barn än att inte ha det? Är man än bättre förälder om man lyckas uppfostra sina barn och forma dem enligt normen? Varför har jag sådan pli på min son men inte på min dotter? Varför påstår så många att de älskar Astrid Lindgren-barn som Pippi och Emil när det egentligen inte är så?

Är min dotter inte väluppfostrad? Hon har samma uppfostran som sin bror. Hon är väldigt empatiskt, klok och glad. För mig är hon exemplarisk. Men under årens lopp har jag förstått att det finns de som tycker annorlunda. En pedagog som hon hade sista året på förskolan sa ”det är ju något som inte stämmer” om henne. Medan hennes lärare i åk 1 som hon har nu tycker att hon är fantastisk. Hur kan två vuxna med högskoleutbildningar inom pedagogik se samma barn på så helt olika sätt? Är det barnen det handlar om då? Är det inte betraktaren det handlar om? 

Vill vi inte främja fritänkande utanför ramar? Barn som tar plats? Jag skrev för några veckor sedan ett blogginlägg om självkänsla och hur viktigt jag tor det är. Hur får man självkänsla om man hela tiden har en norm att följa, när man måste passa in i en mall?

Här är min sons tankar om stökighet:

”Ett barn är stökigt när det pratar för mycket. Det stör läraren och den blir arg. Det stör mig för det går tid, man vill ju ut på rast. När man (klasskompisar) springer runt tänker jag att det är jobbigt för mig för det stör arbetsron. En del kanske bara stör för att de är pigga? Jag stör när jag pratar om något. Man får ha kul i skolan, men inte på lektionen.”

Är det detta något han tycker eller har han lärt sig att det är så det är…?

”Barn som stör vuxennormen”… @sprattelknaster ´s mening kommer att fortsätta eka i mitt huvud en lång tid framöver…