”Har stängt ner mitt twitterflöde med förskola- och skolfolk i. Anledningen? Ja den är rätt enkel.
Jag gillar (gillade) verkligen twitter. jag får otroligt mycket input. Mest från att folk delar artiklar etc. men jag AVSKYR hierarkin och ”klubbarna” som råder. Jag tycker det är pinsamt för utbildningssverige att det syns så väl utåt att lärare i sverige inte lever som de lär. En viktig del, som jag ser det, i utbildningssystemet är att fostra barn att bli goda samhällsmedborgare. Men om det är samma förskollärare och lärare som finns på twitter som ska utföra detta så är det ute med oss.”
Så skrev jag för några veckor sedan efter en diskussion jag hamnat i på twitter. Jag valde att inte skriva vidare då för jag var i affekt och det lönar sig inte att hålla på att publicera en massa känslofyllda texter då tycker jag. Men nu har några veckor gått och jag tänker fortfarande på detta varje dag. Jag känner mig sårad. Jag känner att så länge man inte är med i en klubb eller har allierade på twitter så är man jäkligt illa ute. I alla fall om man inte håller med. Speciellt om man inte håller med en ”kändis”. Hu vad man måste ha mycket skinn på näsan då. Det har inte jag och tycker inte att man ska behöva det heller.
Diskussionen jag hamnade i handlade om moralisering av föräldrar på förskolan utifrån en debattartikel som skrivits på Göteborgsposten ( läs den här ). Jag tänker att hela meningen med att dela artiklar, tankar åsikter på twitter för oss som arbetar inom förskola och skola är för att vi tillsammans ska utvecklas, det utvidgade kollegiet som många så fint kallar det. Men varför blir det så så ofta utfrysning, glåpord, personliga påhopp, trista ord, dålig stämning osv när vi inte tycker lika?! Hur utvecklande är det att vi alla ska sitta och bara hålla med varandra? Och varför måste det bli otrevligt bara för att vi inte tycker lika?
Vi står på dagarna på våra arbeten och ska förmedla till våra elever att lära oss tycka, tänka fritt utanför boxar. Vi lär barnen att prata för sig, uttrycka sina åsikter, det finns inget rätt och fel. MEN hur beter vi oss på twitter?
Det är många som är väldigt bra på härskartekniker i flödet, det är INGET att vara stolt över! Bara för att du är en bättre retoriker, kan fler tjusiga ord, har skrivit fler böcker, vunnit fler priser etc än mig så betyder det inte att du har rätt eller har större rätt att uttrycka dig än vad jag och andra har. Det ger dig inte rätt att klapp mig på huvudet och säga ”snäll lilla vän…”.
Jag vill skriva ett till inlägg om artikeln vi kom att diskutera men jag vet inte om jag vågar. Jag tar det så otroligt personligt och hårt varje gång folk trycker till mig på twitter och det tar flera veckor för mig att resa på mig igen. Är det värt det? Hittills har det varit det. Dels för att twitter också ger väldigt mycket men också för att jag vill inte vara en sådan som kan tystas bara för att jag inte är en medhållare och för att jag är en pain in the ass. Håll inte med mig, säg varför du tycker att jag har fel, säg vad du tycker instället så gör vi något konstruktiv ihop istället eller så enas vi om att vi inte är eniga. Men börja inte säga att jag inte ska jobba inom förskolan, läxa inte upp mig. Tack.
Äsch kan hålla på och mala om det här hur länga som helst. Jag tror ni förstår vad jag menar. Jag är trots allt inte det första som skrivit liknande inlägg. Avslutningsvis vill jag bara säga att jag har ett till twitterkonto, ett konto där jag skriver om träning. I det flödet är det aldrig konflikter, där råder harmoni och är en trevlig stämning. Ville bara nämna det…
Så, nu trycker jag publicera, får se om jag kan behålla mitt konto eller om jag måste logga ur för alltid efter detta.
thompotti 