Lite skrap under ytan…

Har de senaste dagarna gått och blivit riktigt galenirriterad på en person som jag inte alls känner egentligen men ändå måste ha att göra med.  Jag tycker att jag har fått en ganska klar bild av hen och kan inte se bortom den. Jag känner att jag inte längre kan lyssna på hen och vill bara skratta så fort hen öppnar munnen. Inte särskilt smart och absolut inte hur jag vill reagera. Jag vill ju vara en förstående människa som tycker om olikheter, att det är utvecklande. Vet att jag behöver ganska mycket tid för att lugna ner mig när jag blir provocerad. Det går ganska snabbt att provocera mig också, en sekund och jag har gått från lugn och harmonisk till en eldsprutande drake som tänker väldigt fula tankar och hör många fula ord i huvudet som bara ligger där och vill komma ut. Ibland slinker till och med ett och annat ord ut. Jag eldar upp mig själv och blir verkligen onödigt arg. Länge. Det är nästan omöjligt för en sådan människa att att få någon som helst positiv respons från mig. Någonsin mer. Det är liksom kört. Hen har bränt sina broar.

Jag måste komma över detta och försöka leva upp till det jag egentligen står för. Att olika är utvecklande. Som tur är så är det inte många som får mig så fly förbannad. Men jag vill verkligen lära mig att handskas med dessa människor. Jag tor det har att göra med en osäkerhet från min sida. Jag känner för det mesta att det jag gör och säger är ganska bra. Men de som får mig att känna att jag inte gjort bra ifrån mig provocerar mig (i alla fall om jag inte själv håller med), speciellt om de antyder det på ett arrogant och otrevligt sätt.

Hur folk väljer att tilltala kan jag inte påverka i samma utsträckning som jag kan välja hur jag ska reagera. Nästa gång jag utmanas ev en arrogant typ ska jag göra mitt yttersta för att ta det så som jag vill. Jag ska tänka att vi tänker olika (och i ett undermedvetet kanske tänka något helt annat hehe) och att jag är i en utvecklande situation. Vilken utmaning! Och jag älskar ju utmaningar… 🙂

(I och med detta inlägg börjar jag nu tänka på åsikter och uttalanden, får man verkligen tycka och tänka vad man vill? To be continued…)

 

 

 

Annonser

Hur undviker jag mina egna fördomar?

Är det något man lärt sig här i livet så är det att människor är olika. Jag fascineras över hur vi kan vara så olika och tycka så olika. Vad är egentligen meningen med det? Jag kan tänka mig att en viktig anledning är för att vi ska utvecklas. För visst är det otroligt utvecklande att möta människor som inte tycker och tänker som du?

Det är dock inte alltid man uppskattar den sorten av utveckling eftersom den kan innebära stor frustration. Jag har väldigt svårt att lyssna på och samtala med människor som inte kan hålla en trevlig ton när de samtalar. Människor som i ett samtal inte kan bjuda lite på sig själva och le bara för att vi är oense. Jag tror att jag har så otroligt svårt för det för att det är så viktigt för mig att folk tycker om mig, även fast vi tycker olika.

Den bild man gör sig av motparten har stor betydelse för vilka känslor som väcks inom en själv.  Mer insikt i bakgrunden till den andres beteende förändrar ofta känslorna och leder till en större tolerans. Om personen är väldigt olik en själv är detta ofta svårt. Jag tror att detta har att göra med vad man själv han för fördomar. Visst hjälper det att försöka få insikt i andra människors sätt att fungera, men det i sig är ju väldigt svårt. Ofta blir det att man gissar,  leker amatörpsykolog och ställer diagnoser på människor i ens omgivning.

Jag tror således man först och främst bör upptäcka sina fördomar, fejsa dem,  gå till djupet… Att inte alls undvika fördomarna. Då är man en bit på väg. Frågan är bara hur man gör just detta… Ett livslångt projekt.

 

 

Vad gör man när man blir provocerad av någon?

Jag är för oliktänkande, tycker att det är utvecklande. Jag vill ha en variation i mitt flöde på Twitter och i livet i övrigt. Men jag vill inte ha människor i mitt flöde som bara verkar vilja sprida dynga och vara allmänt otrevliga! Jag försöker att inte bli arg, jag vill inte att människor som säger och gör elaka saker ska få ta min energi. Men ibland måste man reagera, stå upp för godheten. Om man bara låter folk hållas, låter saker fortgå, så säger man väl på sätt och vis att det är okej det som de håller på med?! Jag vill inte på något sätt vara en del av de hemskheter som några folk spyr ut sig på t.ex. Twitter. Har fått tips att blocka de personer som jag stör mig på och visst det kan man ju göra, men på något sätt känns det som att ta den lätta vägen. Att bara ignorera kanske är den ”rätta” vägen, men det känns inte rätt. Att börja ställa till med en scen kanske bara göder dessa människors lust till att säga elakheter och det vill jag verkligen inte ge dem… Och tänk om man i sin iver att göra rätt blir en sådan som själv provocerar andra… Så vad gör vi? En enkel lösning är att vi visar varandra respekt, är det för mycket begärt? Annars kanske man inte ska finnas på sociala medier…

 

 

Det här med självkänsla…

Har genom åren funderat mycket på det här med självkänsla. Tänk hur viktigt det är med självkänsla. Att känna att man duger. Att man är bra som man är. Att man vet att även fast man gör dumma saker ibland så är man inte dum. Det kanske är något dumt man gjort, men man är ingen dum människa. Jag tor att om man tycker om sig själv så är det lättare att tycka om andra. Att lita på andra. Att våga komma andra nära. Om man däremot inte tycker särskilt bra om sig själv, den man är, så blir det svårare. Vilket viktigt uppdrag förskolan har, tillsammans med hemmet, att jobba med detta! Att jobba med barnens självkänsla och självbild. Människor som växer upp och känner att de är värdefulla, som tycker om sig själva, är generellt lyckliga. Lyckliga borde alla få vara, tror världen skulle bli en bättre plats att finnas till i då…! 

Hur jobbar vi med självkänsla i förskolan?

(Hade tänk att skriva en längre text om detta och verkligen sätta mig in i alla de olika begrepp som finns inom detta område såsom självförtroende, självkännedom, självuppfattning osv. Men det får bli i ett nytt inlägg. Ibland måste man bara få ur sig det man tänker på just för stunden….)

Vad har ni i bagaget?

Det finns så otroligt mycket att fundera på när det gäller mitt yrke och yrkesroll…

Varje dag uppstår det situationer då jag får fundera på  varför jag gjorde på ett visst sätt, varför jag reagerade på ett visst sätt eller varför jag tycker så som jag gör om något när jag är på jobbet. Varje dag får jag rannsaka mig själv. För svaren ligger så klart hos mig. Det man har i bagaget  återspeglar hur man själv tycker, tänker och handlar när man jobbar med barnen och de andra vuxna i förskolan (och livet i övrigt).

Vi har ett sort ansvar för vårt handlande, att inventera i bagaget är förhållandevis lätt, att i praktiken handla som man bör är svårare…

Utvecklingssamtal i grupp för det är där lärande bor…

Vi ska snart ha utveckligssamtal. Vi pratar mycket på vår förskola om det kooperativa lärandet. Den här terminen har vi bestämt att ha utvecklingssamtalen i grupp för hur är det annars trovärdigt när vi pratar om kooperativt lärande? Vi vill visa på barnens lärande och att ha samtalen i grupp tillsammans med barn och föräldrar anser jag visar på deras kooperativa lärprocesser.

Vi har fått enstaka ifrågasättande från föräldrar, de vill ha vanliga enskilda samtal. Men vad ger egentligen de traditionella utvecklingssamtalen? Min erfarenhet är att de brukar bli ganska värderande. Att vi vuxna sitter och pratar om barnens lärande och pratar om hur bra de är på att rita eller hur duktiga de är på att skriva osv. Vi pratar om barnens lärande och barnen är inte ens med….

På samtalen som vi planerar tillsammans med barnen nu hoppas vi att barnens lärande tillsammans kommer att bli väl synligt. Barnen har fått vara med att välja ut vad de vill berätta om, de har fått bestämma hur samtalen ska utformas, vad de vill bjuda på, hur de ska bjuda in osv. Det har varit mycket jobb men väljer man alltid den lättaste vägen står man inte ut tror jag…

Hur gör ni med era utvecklingssamtal? Tar gärna emot tips och idéer!

Det snurrar i huvudet om förskolan…

Igår ifrågasatte jag förskolan i mitt inlägg och om det verkligen är en plats för mig…Det är kanske drastiskt att göra så, inte för att jag hade något val, men ibland måste man bryta ihop för att kunna gå vidare. Idag ifrågasätter jag inte så mycket om förskolan är en plats för mig utan kanske mer förskolan ur ett barnperspektiv.

Jag kan inte tänka mig att arbeta med något annat än förskolebarn, det är det jag brinner för. Känner mig faktiskt lyckligt lottad som har ett yrke som jag älskar och som också är en ”hobby”. Men det är inte omsorgsbiten som jag brinner för. Jag är intresserad av barn i förskolan. Hur de lär sig på olika sätt, hur de närmar sig varandra, hur de samarbetar, hur de samspelar och så vidare.

Jag måste fortsätta fundera på förskolan ur ett barnperspektiv och om förskolan som den ser ut idag är det bästa för barnen. Finns det en risk att vi är så intresserade av barnens lärande och samspel att det finns risk att barnen blir ”forskningsobjekt”? Att vi vill veta mer om dem och utsätter dem för olika lärandeexperiment etc för vår skull? Är det för att vi pedagoger ska finna tillvaron meningsfull som vi håller på med det vi gör i förskolan? Tänk om barnen bara vill bli lämnade ifred?

Vet inte riktigt vad det är jag vill ha sagt med det här inlägget. Vill bara få ur mig alla konstiga tankar som dyker upp i huvudet. Kanske är det den sortens bloggare jag ska var, en sådan som skriver först och tänker sen! 😀